Ja de va som ett tag sen man skrev något här.

Vet inte riktigt  vad jag ska skriva om men nått ska jag väl kunna få ihop.

De som ha hänt sen sist är att jag ha insett vilka som är ens riktiga vänner. Dom är inte många men dom finns där.

Har även insett att de är jävligt mycke skit snack om mig just nu. Sånt som aldrig ha hänt.

Fattar inte hur man kan gå runt och sprida falska rykten om någon så där.

Varför gör man de ens?

Bli bara så less och irriterad på såna som gör de, nått fel i huvudet måste dom ju ha!

Men de bästa är ju bara och inte bry sig. Även fast de är svårt.

Nää dags och rensa lite bland alla "vänner" man har! Bort med de onda!

Sen ha de vare lite tjafs inom familjen där jag hamna i mitten, och jag hatar de!

Varför ska just jag hamna i mitten hela jävla tiden.

Från och med nu så tänker jag inte vara den personen längre. Utan vill dom säga något till varann så få dom göra de själv!

Älskar dig Thomas Nyberg!

Va ett tag sen jag skrev nu märker jag, så de kanske är dags att uppdatera lite.

Ha inte så mycke och skriva om faktiskt.

Jobbar på hockeyn på typ varje hemma match.

Är med min älskling (som om ni inte visste de redan)   

Lekte hårfrisör på Thomas i torsdags.

Färgade först håret och sen skulle jag göra slingor men självklart så hade vi köpt fel så de följde inte med någon slinghätta så vi fick göra en egen av en fryspåse.

Va en aningens drygt och stå och göra ALLA hål själv. Men efter ett tag så va jag klar och slängde på blekmedlet, tog "alijumjum" folie och snurrade in hans huvud med men de ville inte sitta kvar så jag tog ett pannband runt huvudet så de skulle sitta kvar.

Och resultatet blev bättre än vad jag hade väntat mig.   

Fredagen blev de inte så mycke gjort då de va begravning för pojkarna, sen på kvällen åkte vi en sväng på stan, men åkte hem ganska tidigt.

Lördagen jobbade jag och sen hem och byta om för att åka till stan och vara chaufför åt pojkarna på bilträffen.

Vi kom på bilprovningen och där va de inte många bilar, men vi blev ner skickade till willys. Och där va de bilar kan jag lova. Va säkerligen över 100bilar där.

Sen blev de och snurra på stan fast så mycke snurra blev de faktiskt inte.

Kom hem typ kl 3-halv 4 och va ganska trött kan jag lova.

Söndagen tog vi de bara lugnt (T mådde inte så bra kan man säga)   

Idag ha vi vare i stan för att skriva på ett papper på AF sen sprang jag in på studie+ för att kolla upp en kurs som jag är väldigt sugen på att gå. Men de blir nog efter årsskiftet. De va iaf vad dom på studie+ tyckte då dom inte vet vad de komma bli nå fortsatt sammarbete med just den skolan som ha den kursen som jag vill gå.

Nää nu snart ska vi åka till Annika och Jouko och prata lite om utbildningar med dom.   

Nu orkar jag inte skriva nå mer.

Ha de bra alla som läser.

Hittade en dikt jag gjorde till Rasmus med hjälp av mamma.

Hade väntat hela dagen.
Det snurrade för fullt i magen.
Hur skulle du se ut.
När du nu kom till slut.


Så var stunden innne.
Frånd en stunden fyllde du mitt sinne.
Sakta du bakade ur transporten.
Och ville inte gå in genom porten.

En ny kompis där inne väntade.
Fast du nog mest hem längtade.
Sakta men säkert du till din box gick.
Den va ganska stor den du fick.


Att tillbringa tid i stallet.
Va inte svårt i de här fallet.
Min alldeles egna häst.
Gud vad jag tyckte du va bäst.


Visst var du ibland helt omöjlig.
Men för den skull inte löjlig.
Tillsammans va vi 1.
Det vackraste paret någon sett... 

Japp som rubriken lyder så är de slut på hästar för min del.

Har funderat länge på de och vänt för och nackdelar och kommit fram till att jag orkar inte hålla på med dom mer.

Så fort jag fastnar för en häst så blir den sjuk, muskler går av, dom bryter benen eller så säljs dom.

Jag fixar inte de nå mer. Fixar inte att förlora dom gång på gång på gång.

Så nu har jag bestämt mig att de är slut på allt vad hästar heter.

Finns säkert dom som tycker de är töntigt men har man ett intresse som man ha gilla sen man va liten och blir bara sviken, "sårad", det går dåligt av de hela tiden så är de nog många som funderar på att sluta och nu har jag fattat de beslut som känns bäst för mig just nu.

Kommer säkert att ta upp häst intresset igen men inte dom närmsta åren.

Och jag vet att de finns dom som inte tror på mig då jag säger de men jag lovar er Lina och hästar finns inte mer!

Jag ha inte ens hälsa på mammas nya häst och har inga som helst planer på de heller!

Men i samma stund som jag skriver så finns de nånting inom mig som säger - du gör fel val.

F**k vad fan ska jag göra?

Så fort jag bli fast vid en häst så tappar jag den lika fort.

Mitt hjärta klarar inte av att gå i tusen bitar nå mer.

Den häst som jag ha haft längst de va min första häst Rasmus och han hade jag i 5år innan hans sjukdomar tog över. Han hade kronisk fång, allergisk mot knott och mygg samt solexem. Så på sommaren så va de ett rent helvete för han, utslag över hela mankamen och svansen och vissa dagar fick man dra upp han ur boxen för han kunde inte ställa sig pga fången. Han va bara 10år då vi tog bort han och han va född 1989-03-26 och jag är född 1989-03-21. Vad är oddsen för de liksom.

Andra hästen va Roddan, han hade vi i ca 4år då dom ringde från stallet han stog i och sa att vi va tvungen och komma dit för han hade skadat sig. Han hade brutit bogbenet och de blev nödslakt för hans del.

Sen skaffa vi Olle, och han sålde vi tillbaka till gamla ägaren då dom som hade han på foder hade ridit sönder han och hans kotor höll inte. Olle hade vi i ca 2år.

Sen köpte vi Tage och han hade en muskel i bogen som nästan va av så han åkte iväg på slakt. Tage hade vi i 1år.

Sen för att inte tala om alla sköthästar man ha haft hand om.

Erato gick till slakt pga benen, Shogun gick till slakt pga benen och ålder, Tiara sålde dom utan att berätta de för mig och nu finns hon med alla andr uppe i de blå, Pampas såldes först och sen då jag fick kontakt med han igen så va hans dagar kommen pga påfrestningar och ålder, bolero fick dock en sjukdom som tog hans liv men kunde ha klara sig om de upptäckts tidigare och Aramis blev slaktad pga benen.

Ja nu är dom flesta av hästar jag haft uppe i de blå och härjar tsm på dom evigt gröna ängarna och härjar med varann.

De va inte meningen att de här skulle bli ett "häst" inlägg så därför fortsätter jag inlägget med någonting helt annat.

Inatt drömde jag att jag gifte mig med min underbara älskling och allt va så otroligt fint, ett sånt där "drömbröllop" och då jag går längs altaret så ser jag till min fasa en person som jag absolut inte tycker om som min jävla brudnäbb! Fatta vilken chock de blev för mig då jag inser att de är just HON som står där! Av alla personer så va de tvungen att vara hon.

Berättade för Thomas vad jag drömt och han sa - Hon ska inte ens vara bjuden på vårt bröllop så du kan vara lugn att de inte kommer hända på riktigt.

Idag så har vi inte gjort mycke, vare runt och flängt typ hela dagen och nu ligger jag i sängen under en filt och har tänt ALLA ljus som finns att tända inne på rummet, och hälften av alla ljus är doftljus så de doftar vanilj i hela huset snart.

Älskar hösten då man kan ligga under en filt och bara njuta av alla ljus som är hända och sen kolla ut genom fönstret och se hur mörkt de är ute och sen krypa in under filten igen och se hur skuggorna studsar mot väggen.

Åhh vad jag älskar de.

Älskar min Thomas så otroligt mycke så de går inte att beskriva med ord.

Jag kommer ALDRIG att lämna han, aldrig någonsin.

Har aldrig träffat någon som ger mig sån trygghet som han gör.

Älskar att somna på hans mage med hans hand på min rygg och vakna upp och putta lite på han så lägger han armen om mig och jag somnar om igen.

Älskar den känslan och fan ta den som försöker förstöra mellan oss!

Nää nu orkar jag inte skriva nå mer. Skulle bara skriva ett kort inlägg och hux flux blev de 7mil långt.

Hoppas ni orkar läsa hela...

Lämna gärna en kommentar så jag ser vilka som läser.

Bye bye

Känns så meningslöst och

Va ett tag sen jag skrev nu men ha inte riktigt haft orken till de om jag ska vara helt ärlig.

Lite mycke som ha hänt, mina 2 underbara älsklings hästar ha vandrat vidare och jag har oroat mig för rättegången som äntligen är över.

Men ändå känns de som att mitt liv håller på att rasa samman.   

Känns som att hur jag än gör som slutar de i kaos.

Det som är de mest jobbiga är att jag kan inte göra ett skit åt de.

Och de är de som skrämmer mig.

Jag vill verkligen göra något åt de men jag kan inte.

Jag kan inte ändra på de som en gång har varit utan jag kan bara fokusera framåt, men de verkar inte räcka.

Jag önska just nu att jag kunde radera en del av mitt förflutna, men de går inte och hade jag inte gjort som jag gjorde då så skulle jag inte vara den person jag är idag.

Visst jag ha gjort mycke som jag ångrar, men man lär sig av sina misstag. Och vissa behöver göra fler misstag än andra för att lära sig.

Och jag är bevisligen en av dom som måste göra typ 1000000000000000000 jävla misstag för att lära mig.

Men sån är jag.

Vissa kan tycka att jag är en sämre person för de. Men man kan faktiskt ändra på sig.

Mycke kan hända bara på några år och vissa förändras inte alls.

Men jag tycker inte att jag är samma person som jag va för 1år sen.

Jag kanske inte är speciellt mogen för min ålder men då de väl gäller så står jag mitt kast för de jag ha gjort, även om jag inte är stolt över de och vill helst av allt bara förtränga de så står jag ändå för de jag har gjort.

Och de tycker jag är att ta ansvar. Iaf till en viss del. Säger att man inte är ultra mega mogen bara för de. Men man tar ändå sitt ansvar i de man ha gjort.

Till Thomas!

Jag älskar dig mest av allt!

Du är min sol när de är mörkt, du är luften jag andas, du är mitt allt.

Och jag hade inte vare den jag är i denna stund om de inte hade vare för dig!

Du är så mycke mer än min kärlek, du är mitt allt!

Jag älskar dig mer och mer för varje dag som går.

Varje gång jag får vakna vid din sida, somna i din famn känns som en dröm.

Jag vill aldrig att den drömmen ska försvinna!

ALDRIG NÅGONSIN!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen.

Igår tappade jag min underbara Pampas!  

Jag vet att han är borta men samtidigt så tror jag jag att han ska komma tillbaka till mig.

Jag önska verkligen att allt de här bara är en mardröm som jag komma vakna upp ur  vilken sekund som helst och då är allt som vanligt igen.

Pampas va verkligen en häst som valde sina medmänniskor med omsorg.

Jag minns första gången jag träffade han, de va på ridskolan. Hanna som ägde han då skulle träna och de första jag såg va en stor svart häst som fångade mitt hjärta vid första blicken. Jag frågade Hanna om jag fick bli skötare på han då han stog på ridskolan och de fick jag. De va min lyckligaste dag. Jag va då 12-13år och Pampas va verkligen mitt allt.

Jag borstade han hela tiden, pussade på han och flätade hans pannlugg (de lilla som gick att fläta) Jag minns jag tog in en stol i hans box och ställde mig på så jag skulle kunna nå men de hade inte behövts för han sänkte ner huvudet så till slut så satt jag på stolen och han hade sitt huvud i mitt knä.

Sen fick jag börja hjälpa till och göra iordning han till varje träning och de va inte lätt och sadla han men även fast jag bökade på och tog stolar till hjälp för att nå upp så stog han stilla som ett ljus.

Och då jag skulle tränsa han så böjde han ner huvudet så jag skulle nå upp.

Han och jag va verkligen 1!

Jag minns en träning som Hanna va med på och dom hoppade in ett hinderstöd och Hanna ramlade av. (Pampas va överlycklig så fort de kom hinder in på banan och blev väldigt het och lyrisk.) Det va någon annan som fångade Pampas och jag gick till Hanna för att kolla hur de va med henne och de fösta hon sa till mig va att jag skulle gå och ta Pampas. Jag gick och skulle ta Pampas men dom ville inte ge han till mig för han höll på och stegra och hålla på som bara han kan, till slut så sa Hanna åt dom och ge han till mig. Så fort jag fick tyglarna ochbörjade gå runt så blev han lugn som en filbunke, han följde mig överallt.

Sen några månader senare ringde Hanna och frågade om jag ville följa med upp till Umeå och vara hästskötare och självklart ville jag de. De va så roligt och se alla andras blickar då jag gick runt med han på stallbacken för han va som sagt het och höll på och tönta sig men aldrig då jag va med. Då skötte han sig exemplariskt.

Sen fick jag veta att han skulle säljas. Först blev jag lessen men sen fick jag veta att han skulle säljas till en i Ö-vik och jag skulle fortsätta kunna träffa han. Men så blev de inte riktigt utan han såldes vidare till Umeå. Och de va först nu i sommras som jag vick veta att Jossan va kompis med hon som hade han i Umeå och att han skulle komma ner till ö-vik och stå på bete här. Jag fick frågan om jag kunde fara och kolla till han och ge han hans medicin. Min lilla älskling hade blivit gammal och fått problem med frambenen.

Men jag tackade absolut inte nej till att få träffa min prins igen.

De va som i en dröm han va så otroligt lugn och fin som han d ha vare och han började på en gång och pussa mig med mulen i hopp om att få godis.

Sen fick jag även ha han en helg då brudarna skulle till Barcelona. Va och pussade och borstade och promenerade med han men en dag då jag kom dit så va han inte sig själv. Och jag kan lova att då kände jag mig som världens minsta person på jorden. Ha aldrig känt mig så hjälplös som jag gjorde då. Men som tur va så va de mest värmen som hade vare i farten.

Sen åkte han tillbaka till umeå och jag va bara tvungen och åka upp och hälsa på han. Han stog med en liten ponny och då ponnyn försökte närma sig mig så kom Pampas med öronen bakåt och gick i mellan oss. De va precis som att han skulle bevisa att jag va hans och ingen annans. Jag stog och pussade på han ett tag. Sen blev de lite för mycke för jag visste att han skulle va tvungen och lämna detta liv och springa på dom evigt gröna ängarna.

Jag ha haft kontakt med hans ägare A-K och de ha känts så otroligt bra att veta att han ha fått så otroligt mycke kärlek av henne. Jag kan lova hade jag vare häst så hade jag vela haft henne som ägare. Och se hur mycke hon har gjort för Pampas och med så mycke kärlek. Hon är helt enkelt världens bästa.

Nu har Pampas lämnat mig. Jag drömde om han inatt och jag såg hur han sprang på dom evigt gröna ängarna och han sprang fram till mig och la huvudet på min axel och flåsade i mitt öra.

Shit vad jag saknar den hästen så otroligt mycke.

Jag ser dig i min dröm, du springer med lätta steg i den höga gräset.

Du ser mig och springer mot mig, jag kan se hur du ler när du kommer fram till mig.

Jag kramar dig hårt runt din hals och känner hur tårarna rinner, du vrider på huvudet och de känns som att du står och kramar mig.

Det är prcis som att han säger - Va inte lessen jag har de bättre nu när jag inte ha ont. Och den dagen det är dags för dig och A-K och komma hit så kommer jag stå där på stigen och vänta på er!

R.I.P

Pampas

2011-09-07

Jag ska resa nu.

Gråt inte!

Jag vet att du är ledsen.

Luta dig mot min varma hals, jag lovar att stå alldeles stilla!

Jag ska inte åka alldeles ännu.

Du kramar mig och smeker mig och ber mig,snälla stanna kvar!

Än en stund finns jag kvar här hos dig.

Förstår du inte.

Jag orkar inte mer.

Mina ben värker,jag är så trött.

Låt mig få slippa springa mer.

Jag längtar efter att få sluta ögonen och sova.

Mitt huvud känns så tungt.

Nu kommer bilen som ska hämta mig.

Jag är inte rädd,så gråt inte du heller!

Jag försvinner ju inte,jag bara reser bort,

-nej,jag vet inte vad det landet heter och du kan inte följa efter,men

jag vet,att där får jag vila i daggvått gräs på vitklöver-ängar.

Så gråt inte mer är du snäll!

Men när du känner vinden,den mjuka ljumma vinden om sommaren,den som blåser över

stigarna i skogen där jag en gång bar dig på min rygg

-då ska du känna som en hälsning långt ifrån en hastig sammetsmjuk

smekning,som från en varm len mule mot din kind!!!!

R.I.P

Älskade Pampas!

Kommer alltid att älska dig!  

Just nu känns det som att mitt hjärta håller på att gå sönder. Mina 2 underbara pojkar kommer att lämna mig inom en väldigt snar framtid. Det gör så förbannat väcka ont så jag vet snart inte vart jag ska ge mig. Just nu önskar jag att allt bara är en dröm som jag försöker vakna up ur. Och då jag vaknar så är allt som det ska igen. Men så är de inte och jag vet inte vad jag ska ta mig till utan dessa underbara pojkar. Finns säkert dom som tycker jag är jätte töntigt just nu för att jag skriver om hur jobbigt det är och hur ont det gör i hjärtat att tappa 2 hästar. Dom gör sig bäst mellan 2 mackskivor. Men så är de inte, inte för mig iaf. Det är hos dom jag söker tröst när allt känns åt helvetet, hos dom kan jag vara mig själv och dom accepterar mig för den jag är. Och nu kommer jag tappa dom 2 som jag verkligen känner mig trygg med. Jag hade inte klara de här utan min underbara älskling som lyssnar på mig när jag behöver prata och som tröstar mig när jag inte orkar vara stark längre. Utan han skulle jag aldrig ha fixa att ta mig igenom de här. <3 Thomas <3 Pampas<3 tageFör alltid kommer ni att finnas i mitt hjärta och ingen kommer någonsin kunna ta eran plats där!